Järstorps kolerakyrkogård

Under första delen av 1800-talet anlades så kallade pestkyrkogårdar på de platser där man på den ordinarie kyrkogården inte kunde ordna så kallade massgravar, det vill säga gravar där kistor placerades invid varandra i tät följd. Då koleran, år 1834 och under ett antal år framöver drabbade trakten, beslutade sockenstämman i Järstorps församling att anlägga en särskild begravningsplats för detta ändamål. Gravplatsen fick sin placering ca 800 m sydväst om kyrkan i ett fint kuperat lövskogslandskap, helt bevuxet med vitsippor och vintergröna. Ett trästaket inhägnar området. Fram till det i mitten placerade träkorset leder en smal stig, som vittnar om att platsen, trots sin något avlägsna placering, besöks av många människor. Kyrkogården är ett mycket fint utflyktsmål på våren när vitsipporna blommar, och det går bra att ställa bilen vid kyrkan och följa skylten mot kolerakyrkogården.

Av de 74 gravsatta inom kyrkogården avled 73 i kolera- och rödsotsepidemier. Det berättas att den sist gravsatta var en kvinna från byn, som hade förklarat att hennes yttersta vilja då hon dog var att hon skulle vila vid sin systers sida på kolerakyrkogården. Hon var ensamstående och när budet kom att hon avlidit, ställde hela byalaget upp och bar kistan den långa vägen mellan kyrkan och kolerakyrkogården.