”Jag är Kristian”

Kristian Kabelacs kan i detalj återge stunden när han för första gången kände att han kunde identifiera sig med Svenska Kyrkan. ”Det var under regnbågsmässan, när de bar regnbågsflaggan genom kyrkogången, jag blev oerhört rörd av att äntligen känna mig inkluderad”.

När Kristian var liten fick hans föräldrar dra honom till kyrkan.
– Jag minns det mest som långa sejourer av folk som pratade, berättar han.
– Som vuxen har jag haft svårt att identifiera mig med Svenska Kyrkan och jag har känt ett tydligt avstånd i och med at jag är HBTQ-person. Men idag har jag en helt annan bild och jag minns exakt när den förändrades. Jag gick på Regnbågsmässan 2015, barnkören Nova sjöng Born this way och det kändes helt annorlunda mot tidigare. Där och då vaknade jag till och kände att jo, jag kan nog ändå identifiera mig med kyrkan. Jag kände ren glädje men också sorg över att det tagit så länge som till 2015 för det att hända.

“Jag kände ren glädje men också sorg över att det tagit så länge som till 2015”

Vi träffas över en frukost på ett hotell i centrala Jönköping, några kvarter från Sofiakyrkan, platsen för Regnbågsmässan. Kristian berättar att han idag ofta återvänder till kyrkorummet för att få tid att reflektera över vardagen och livet.
– Nuförtiden kan jag gå in och sätta mig i en kyrka, bara för att ta det lugnt, det har jag aldrig gjort tidigare. Kyrkan för mig har varit ett stängt fort, nu känns det som ett heligt rum som står öppet och tillåter en att bara vara, det behöver inte vara så mycket mer än så.

Kristian har inte alltid tillåtits att bara vara. Redan i låg- och mellanstadiet blev han utsatt för trakasserier och hårda ord då han avvek från normen. I början av högstadiet tog han mod till sig, ställde sig upp i klassrummet och berättade att han var bisexuell. Han trodde att det skulle förenkla men istället blev det tvärtom. Mobbningen eskalerade och en lärare sa åt honom att han fick skylla sig själv som skyltade med sin läggning. Men trots att hans självförtroende bröts ner väcktes någon slags urkraft som fick honom att 15 år gammal stämma sin högstadieskola för att de blundat för den mobbing han utsatts för under flera års tid.
– Jag var mycket på Lunarstorm på den tiden och såg en annons från Barn- och elevombudsmannen med frågan Får du vara dig själv i skolan? Jag tänkte att nej, det har jag ju inte fått vara någon gång. Jag skrev ett brev om hur jag hade det och de tyckte att det var ett fall för HoMo (Do idag) då lagen om diskriminering pga sexuell läggning just trätt i kraft. Jag gick i åttan då och fattade aldrig hur stort det skulle bli men såhär i efterhand kan jag se att jag bröt något slags stigma.

En dag ringde en lokalradioreporter som hade uppmärksammat att en 15-åring stämt sin skola och kommun för diskriminering på grund av sexuell läggning och dessutom vunnit mot dem. Kristian berättade allt. Hans historia uppmärksammades sedan i nationella nyhetssändningar och öppnades portarna till en tidigare stängd värld. Under några månader intervjuades han av ett otal tidningar och hans porträtt syntes i nationell media. 2007 vann han pris som Årets kämpe på QX-galan.
– Det var en mediekarusell utan dess like men jag kände att de var min kamp och att jag ville föra den, efter alla dessa år då jag varit tyst. Jag bröt något slags stigma när jag berättade. Det var många som kände igen sig och vågade berätta sina historier när de läst om mig.

Samma vår, en vanlig kväll, promenerade han genom centrala Jönköping när han blev överfallen och misshandlad medvetslös av en grupp okända killar. Därefter flydde han stan och drog till Göteborg för att bo hos en kompis.
– Tiden där blev ganska destruktiv, jag sökte bekräftelse samtidigt som jag skulle bevisa att jag klarade mig själv, berättar han.

Hösten när han skulle fylla 16 år utsågs han till Årets Svenska Hjälte (Aftonbladets pris, reds anm.) och som pris fick han en chansen att utbilda sig till sitt drömyrket frisör på Björn Axéns Academy. Samtidigt träffade han den stora kärleken, pojkvännen Sebastian, och de två flyttade tillsammans till Stockholm.
– Plötsligt var jag genuint lycklig. Jag var kär, hade en fast punkt och gick min drömutbildning. Där och då, när det var som lugnast, kom allt som varit ifatt mig och jag kraschade totalt. Jag kollapsade och kunde inte ta mig ur sängen, kroppen lydde mig inte, minns Kristian.

All kraft och ork rämnade, han drabbades av en svår depression och han blev sängliggande i ett år. Under den tiden flyttade han och sambon tillbaka till Jönköping och skaffade en hund, Ralf.
– Att gå ut med Ralf var en del av min terapi tillbaka till livet igen. På den tiden hade jag utvecklat så stark social fobi och vågade knappt gå ut.

Under hela sitt liv har Kristians drivkraft varit att ”utmana sig själv och sin egna förmåga”. Så när han fick frågan om att vara med och starta Pride-festival i Jönköping sa han ja, trots att han fortfarande kämpade mot utmattningen.
– Jag tvekade jättelänge men så bestämde jag mig att jag skulle utmana mig själv och så bara gjorde jag det. Jag har inte ångrat en sekund att jag tackade ja. Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag inte hade gjort det.

2013 var han med och startade Qom ut i Jönköping och året därefter utsågs han till Pride-general och 2015 blev han ordförande för Qom Ut. Därefter fick han jobb som verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus. När vi träffas för intervjun har han precis tagit examen från sin utbildning inom grafisk form på SVF och fått anställning som AD-assistent på reklambyrå.
– Nu vill jag jobba och bara få vara – men förstås fortsätta utmana mig själv. Jag har alltid haft en dröm om att bli Art Director och jag älskar att fotografera.

Under sommaren har han gift sig med sin Sebastian, borgerlig vigsel på en flygplats på väg mot sydligare breddgrader. Jag hade aldrig klarat mig utan Sebastian. Han är lugnet som jag behöver. Han ger mig nya perspektiv. Jag kommer att fortsätta krascha emellanåt men numera vet jag hur jag ska hantera det och faller inte lika djupt.

“Jag kommer att fortsätta krascha emellanåt men numera vet jag hur jag ska hantera det och faller inte lika djupt.”

Funderade ni på kyrklig vigsel?
– Nej, det var inte aktuellt att gifta oss i kyrkan men kanske kommer vi ha någon ceremoni där framöver ändå. Men det kommer dröja ytterligare innan jag kommer att känna mig bekväm med att traska in på en vanlig gudstjänst som inte är en regnbågsmässa. Men blir det fler regnbågsmässor kommer jag att gå.
– Jag ser att Svenska Kyrkan har en väldigt viktig roll att spela för hela HBTQ-rörelsen. Alla aktörer i samhället behöver dra sitt stå till stacken och Svenska Kyrkan har varit tydliga med var de står, åtminstone utåt sett. Jag hör ofta kritik om att Svenska Kyrkan inte ska vara politisk men för mig handlar detta inte om politik utan om mänskliga rättigheter.

Vi dricker upp kaffet, avslutar frukosten och går ut i sommaren. Det är fortfarande tidig förmiddag, lugnt och tyst på stan. Kristian sätter solglasögonen på näsan och ler som svar på frågan om han känner sig trygg på Jönköpings gator idag.
– Jag känner mig hemma här idag även om jag väljer mina vägar, säger han efter en stund. Jag är inte på något sätt samma person som när jag var 17 år men om jag hade fått leva om mitt liv från då hade jag inte gjort på något annat sätt, jag vill inte ändra något.

Vad händer om du möter en gammal antagonist på gatan?
– Jag försöker titta på människor och se dem för vilka de är idag. Jag möter dem med rak rygg, med upprättelse.


Namn: Kristian Kabalacs
Ålder: 26 år
Bor: Jönköping
Familj: Maken Sebastian och hunden Ralf
Gör: AD-assistent på reklambyrå.
När bad du senast? Det var på ett bröllop när vi bad Vår Fader tillsammans.
Vad bär dig? Jag vet inte vad som bär mig men jag drivs av att ständigt utmana mig själv.
Vad har du för bild av Gud? Ingen annan än barnbilden av en man med skägg.
Vad tänker du om jag säger Jesus? Jesus är väldigt mycket högtid för mig.
Hur ser du på tro? Jag tror på människans lika värde och på min egen förmåga.

Här är vi

@svenskakyrkanjkpg