“Jag är Karoline”

Ibland blir inte livet alltid som man tänkt sig. Det har Karoline Lundén fått erfara, när den berömda väggen gjorde sig till känna och rehabiliteringen inte gav nåt resultat. Av en ren tillfällighet fick hon ett tips av en vän som skulle visa sig ha stor betydelse för hennes tillfrisknande. – Jag har fått erfara vad diakoni kan innebära. För mig har den varit livsviktig, säger hon.

Hösten 2013 sa Karolines kropp ifrån. Efter att nyligen kommit tillbaka till arbetet efter sin föräldraledighet kom verkligheten till slut ikapp henne.
– Jag hade sett fram emot att börja arbeta igen. Vi hade haft introduktionsdagar tillsammans utanför skolan. Alla var glada att se mig igen och det kändes bra att få börja arbeta.

Återkomsten till lärarjobbet på Alfred Dalinskolan blev tyvärr inte som hon tänkt sig. Visst hade hon känt sig trött under en längre period och minnet hade börjat svikta. Men det skulle visa sig att tecknen på utmattningsdepression inte vara slut där.
– På kvällen när jag kom hem från jobbet kom hjärtklappningen och trycket över bröstet. Den kvällen och veckan grät jag ur mig sorgen över att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka till jobbet. Och antagligen inte heller kunna arbeta mer som lärare.

Hon är övertygad om att det inte var de där få dagarna i början på terminen som gjorde att hon brakade ihop. Så här i efterhand kan hon se att det var något som varit på gång under en längre tid. Tecknen fanns där men hon hade blundat för dom.
– Jag var både trött och frustrerad innan jag gick hem på föräldraledighet. Dessvärre så blev det inte bättre trots att jag var hemma. Då trodde jag att tröttheten berodde på omställningen att bli mamma. Samtidigt så var det ju en spännande tid att bli förälder. Det var helt enkelt nåt som inte stämde.

Kroppen sa alltså ifrån ordentligt den där kvällen hösten 2013 och en lång rehabilitering väntade. Hon blev rekommenderad vila och fick medicinering. Med tiden deltog hon också i diverse samtalsgrupper. Men ingenting hjälpte.
– Att vara med i aktiv rehabgrupp gjorde mig bara tröttare av att lyssna på andras sjukdomshistorier. Det gamla omtänksamma jaget triggades istället igång. Jag var kanske inte så sjuk, det fanns ju andra som hade det mycket värre.

“Vändningen kom när hon sprang på en vän som berättade om Växthuset”.

Vändningen kom när hon sprang på en vän på en föreläsning som berättar om Svenska kyrkans friskvårdsprogram Växthuset.
– Här får jag vara Karoline utan varken titlar eller förpliktelser och det är så skönt. Vi kommer inte dit för att älta det som varit, utan får fokusera på det som är friskt mitt i det som nu är vårt liv. Vi vet att alla har varit med om samma saker på olika sätt. Vi möts där, på riktigt. Det är ingen professionell kontakt som ska lotsa oss vidare utan att dela med sig av sitt eget. Vi är mer jämlika, ledarna Åsa och Mattias har varit med om samma sak och jag kan känna igen mig i det dom säger. På samma sätt som dom känner igen sig i det jag säger, vilket gör att mina tankar också blir betydelsefulla. Det är en väldigt kravlös miljö, där jag får vara den jag är och där man när som helst kan lägga sig och vila i soffan. Växthuset har gett mig det hopp och redskap jag behöver för att komma vidare.

Karoline har en bakgrund i Evangeliska frikyrkan och har därför av förklarliga skäl inte så stor erfarenhet av Svenska kyrkan och dess verksamhet. Hon erkänner att det fanns en del negativa tankar, tankar hon idag kan se ur ett mer positivt perspektiv.
– Jag blev positivt överraskad, vilket kanske också avslöjar att jag hade en del fördomar. Helt ogrundade inser jag nu, men jag tyckte Svenska kyrkan kändes lite flummig och hade en del fördomar om liturgin och förskrivna böner som inte frikyrkan har på samma sätt och som jag var van med. Idag tycker jag det är så otroligt skönt att det finns en ordning att följa. Att jag bara kan följa med i bönerna och liturgin. Det blir precis så kravlöst som jag behöver.

Framtiden är svår att sia om. För Karoline har resan tillbaka till ett friskare liv bara börjat. Även om resan är lång finns det hopp och drömmar inför framtiden.
– Jag känner tillförsikt inför framtiden. Det har varit en omtumlande period men jag har fått bra stöttning av min familj och vänner, liksom av min arbetsgivare och fackförbund. Det jag har upptäckt i Växthuset är att jag vill försöka bli diakon och hjälpa andra som hamnat i samma situation som jag. Jag har ju fått erfara vad diakoni kan innebära. Den har varit livsviktig för mig för att den tog vid när den övriga hjälp som fanns att få inte längre räckte till. Inre sår kan inte läkas med fysiska plåster, utan det måste finnas utrymme för att samtala om existentiell hälsa för att kunna hitta ett nytt, hållbarare och friskare liv. Visst har det varit otroligt tufft, men hur svart det än har varit så lever jag idag ett rikare liv och jag är en mer sann version av mig själv nu än tidigare, avslutar hon.


Namn: Karoline Lundén
Ålder: 37 år
Familj: Maken Mårten och barnen Josef 5 år och Evanie 3 år.
Vad är det som bär dig? Det är min tro, men det som har ändrats sen tidigare är att nu är den tron prestationslös. En sannare bild av Gud har gett mig en sannare bild av mig själv. Det betyder att jag också kan tro på mig själv, även när jag inte presterar.
Vad har du för bild av Gud? Det är bilden av Fadern i liknelsen om den förlorade sonen. Gud som ger en villkorslös kärlek som man inte kan göra sig förtjänt av.
Om jag säger Jesus vad tänker du på då? Självutgivande kärlek, han som pratar med dom som ingen annan gör. Han som inte ser till det yttre utan det inre.
När bad du senast? På vägen hit till intervjun.

 

Här är vi

@svenskakyrkanjkpg