“Jag är Jonas”

Om någon hade berättat för barndomsversionen av Jonas Lindstrand att han skulle bli diakon när han blev stor hade han inte trott på det. Han växte upp i en familj som inte var religiös alls, men när han skulle konfirmera fann han starka band till kyrkan – och där blev han kvar. Idag, två decennier senare, är han vigd till diakon.

-Det var min doppräst hemma i Enskede-Årsta församling i Stockholm som konfirmerade mig, det knöt ihop säcken på ett fint sätt. På något sätt såg hon att jag stack ut i gruppen och frågade om jag kunde tänka mig att fortsätta engagera mig? Om jag inte hade fått frågan hade jag inte suttit här idag, berättar Jonas när vi träffas.

Just idag, i stunden, sitter han i en generös soffa i ett församlingshem i Ljungarum i Jönköping. Han har välfriserat skägg och glasögon med svarta bågar, är ledigt klädd, i jeans och skjorta. Ser ut som vilken 35-åring som helst, sånär som på diakonkragen. Men när vi börjar prata blir hans ovanligt långa erfarenhet (20 år inom Svenska Kyrkan, om man ska räkna från konfirmationen) tydlig.
-Jag lade precis allt mitt engagemang i kyrkan som tonåring, däremot var jag inte särskilt flitig i skolan och fick inte fullt godkända betyg. Om det är något jag tagit med mig till de unga jag möter idag så är det att hjälpa till att sätta gränser. Det är även viktigt för min egen del än idag! Jag skulle kunna jobba mycket mer om jag inte, med hjälp av kollegorna, säger åt mig själv att gå hem!

Vägen mot diakonin började när Jonas var 20 år och fick möjlighet att göra ett så kallat volontärår inom kyrkan.
-Någon hade sagt att skulle passa som diakon och det tyckte jag lät spännande så jag bestämde mig för att testa. Jag fick en plats i Lunds domkyrkoförsamling och det blev som mitt lumpen. Jag lämnade det trygga hemmet i Stockholm och satte mig på tåget med en ryggsäck och ett gitarrfodral. Jag hade aldrig varit i Skåne när jag kom dit men jag landade där i församlingsgemenskapen och det blev oerhört bra. Jag gjorde bland mycket annat hembesök hos äldre och tack vare det hamnade jag varje vecka hos Elfride, en 99-årig dam. Vi fikade, sjöng psalmer och hon spöade mig i Alfapet. När hon dog hörde hennes släktingar av sig till mig och undrade om jag visste någon psalm hon tyckte om och då kunde jag svara att det var nr 289, Guds kärlek är som stranden, minns Jonas med ett leende.

Dessa möten fick Jonas att för första gången känna efter hur det kan vara att leva i gemenskap i tron på Jesus Kristus, att tjäna andra som en livshållning.
–Jag lärde mig att jag ville tjäna Gud genom att tjäna mina medmänniskor. Och snart började jag fundera på vad det skulle kunna innebära för mig att vara vigd till tjänst i vår kyrka. Det blev början på en lång resa framåt som inleddes med att jag var tvungen att läsa upp betygen på Komvux. För att utbildas till diakon krävs en kandidatexamen på högskola, och jag hade inte ens klarat gymnasiet.

Medan Jonas jobbade extra som bland annat personlig assistent, läste han upp betygen på Komvux, skrev högskoleprov, läste tre och halvt  år på socionomutbildning och senare ett års diakonal slututbildning. Den åttonde juni 2014 vigdes Jonas Lindstrand till slut till diakon för Växjö stift. En vecka innan hade flyttlasset gått till nya hemstaden Jönköping.
–Jag började leta lägenhet i början av en vecka och innan den var slut hade min fru och jag tackat ja till en vi inte ens hade sett. Det visade sig bli jättebra. Idag bor vi på Råslätt tillsammans med vår tvååriga dotter som snart ska bli storasyster.

Idag är Jonas anställd i Svenska kyrkan i Jönköping, med huvudsaklig placering i Ljungarums kyrka. Ett av de främsta uppdragen är att finnas med i ungdomsverksamheten. Det innebär att hans dagar rör sig mellan att spela spel med mellanstadieelever, undervisa konfirmander, leda verksamhet för unga tonåringar och ha existentiella samtalsgrupper med unga vuxna. Till detta kommer även själavård för både unga och gamla, där samtalen kan beröra ämnen som sorg, missbruk, psykisk ohälsa, ekonomisk rådgivning och våld i relationer. Kort sagt, möta sina medmänniskor i olika sammanhang.
–Jag trivs med att bo i samma distrikt som där jag jobbar. Det finns både fördelar och nackdelar men jag tycker att fördelarna överväger. Ibland möter jag folk från kyrkan i mataffären och då samtalar vi förstås lite. Men skulle jag märka att det krävs något mer än bara det samtalet, då ber jag att få återkomma med en tid för att träffas och samtala vidare vid ett annat tillfälle. Det känns helt rätt att dela liv och busskö med människorna jag är satt att tjäna, att vi inte bara möts på kontorstid i församlingshemmet. Min familj och jag firar även gudstjänst i kyrkorna där jag jobbar. Så vi får dela både vardag och helg tillsammans i församlingen.


Jag är Jonas Lindstrand
Ålder: 35 år
Bor: Lägenhet på Råslätt tillsammans med sin familj
Gör: Arbetar som diakon med ungdomsfokus i Ljungarums kyrka.
Drivkraft: Att tjäna Gud genom att tjäna medmänniskan.

Här är vi

@svenskakyrkanjkpg