“Jag är Barbro”

Regntung himmel och gråmulna moln. Vättern bakom dimridå. Ett tåg far förbi på väg vidare. Utanför Hela Människan på Tändsticksområdet, det karaktäristiskt ljusgula huset med ljusgrönt tak, möter vi Barbro Dawidsson. Hon har energi i stegen, hälsar glatt och pratar med alla. Ser dem i ögonen. Ser människan.

Vi slår oss ner i caféet med varsin kopp kaffe för att prata om hennes engagemang som volontär på natthärbärget.
–Detta har gett mig helt nya perspektiv på livet som har varit väldigt viktiga för mig. Plötsligt ser jag människor på ett helt annat sätt, berättar hon.
–Jag brukar säga att jag har fler människor i min bönekorg nu. Mitt i allt elände försöker jag finnas där och inge något slags hopp till alla jag möter.

Barbro Dawidson är, som hon själv uttrycker det en ”passionerad, pensionera farmaceut” och arbetat många år på apotek i olika befattningar. När hon gick i pension fick hon väldigt mycket tid över och kände att hon ville använda den till något.
–Jag hade aldrig funderat på att jobba med det här men när jag fick frågan så var det plötsligt något inom mig som fick mig att säga ja. Jag tänkte, varför inte? Om inte jag som är frisk och har tid gör detta, vem ska då göra det?
–Kanske ger det här mig mer än det ger andra men det är verkligen underbart att bara sitta där, bara vara en helt vanlig människa. Ibland har vi väldigt stora samtal och diskussioner, ibland sitter vi bara tysta. Det handlar om respekt för varandra, och att mötas på samma nivå.

Var tredje vecka finns Barbro på plats på härbärget, från tidig kväll till morgonen därefter. Hon finns där för de som kommer dit, för att äta, vila, umgås och sova.
-Vi har en förteckning över vilka människor som ska komma, det kan vara upp till elva personer. Men ibland händer det att det ringer på dörren och att det står någon där som inte finns på listan…

När det händer tar Barbro eller någon av de andra volontärerna kontakt med sociala myndigheter som avgör hur de ska agera, ibland uppmanas de att släppa in personen, andra gånger blir de tvungna att stänga dörren igen.
-Det känns väldigt tungt att neka någon att komma in men det är av respekt för de andra boende. Det är viktigt att de kan känna sig trygga att de inte behöver försvara sig. När de kommer hit ska de mötas av lugn och ro, av en renbäddad säng, möjlighet att ta en dusch, att äta någonting och att prata med en medmänniska, säger Barbro och tar sista slurken kaffe.

Under intervjun har himlen öppnat sig och när vi kommer ut på trappan för fotografering slår regnet emot oss. Kylan påminner om att vi går mot mörkare tider vilket gör att fler söker sig till härbärget för att få tak över huvudet och varm mat – men framförallt, mänsklig värme.
-Att vara här har fått mig att förstå hur lätt det är att hamna utanför och hur viktigt det är med sociala nätverk och att ha människor runtomkring sig, avslutar Barbro.


Jag är Barbro Dawidsson.
Bor: Jönköping
Gör: Volontär på natthärbärget på Hela Människan

Här är vi

@svenskakyrkanjkpg