“Jag är Anna-Lena”

Det är en solig men kylslagen torsdagseftermiddag. Ett signalhorn ljuder på håll. Det skramlar från glasåtervinningen. Människor stressar förbi med kassar och kundvagnar. Några barn sparkar en fotboll mot en husvägg där en vacker muralmålning klättrar mot taket. Vi befinner oss mitt i vardagen, på Österängens centrum. Annalena Dunder möter oss med ett smittande leende. På armen, en väska packad med broderiprojekt och en nygräddad kaka.

-Vi ska stickcafé om några timmar, berättar hon medan hon öppnar dörren till Österängens kyrka, delar ut kramar, drar ut stolar och serverar kaffe.

Hon berättar att hon har bott i höghusen på Österängen sedan åtta år tillbaka, då hon flyttade från Västergötland tillsammans med sin son. Som nyinflyttad fick hon jobb på Österängskyrkan för att assistera den dåvarande diakonen, delta i olika sociala sammankomster, soppluncher, stickcaféer och fredagscaféer.
-Under en tid var det jag som tog hand om barnen medan föräldrarna fikade, jag pysslade, ritade och målade. Jag har jobbat inom kyrkans barnverksamhet och jag tycker väldigt mycket om barn så det passade bra, berättar hon.

Det blev snabbt tydligt att många trivdes i hennes sällskap och att hon var en person som folk gärna vände sig till när de ville prata. Och när anställningen tog slut blev hon kvar som en ideell kraft.
-Jag blir ofta ett ventilationshål för människor jag träffar, de vill gärna prata med mig och jag tycker om att lyssna. Jag har fått kontakt med många besökare genom olika verksamheter jag är med i, framförallt har jag lärt känna några gulliga tanter som jag har adopterat. Jag har ingen släkt här förutom min son så de får bli min extrasläkt. Jag brukar bjuda hem dem allihop. Vi fikar och äter middag och i somras grillade vi på min balkong. Jag ömmar extra för dem och deras tack och värmen i deras ögon är nog tack för mig.

Tillsammans med ”sina tanter” kan Annalena vara sig själv.
-Jag kan bara vara jag. Vara medmänniska. Det ger mig jättemycket och det är jätteroligt och jag växer mycket som människa i detta. Om det är det lilla jag kan göra för någon så gör jag gärna det. Man har bara ett liv och det gäller att ta vara på det. Det här är mina ljuspunkter och jag älskar de här tanterna. När jag fyllde 50 i fjol bjöd jag dem på mitt kalas och de kom allihop. Det var väldigt fint att förena min gamla och nya släkt.

En av damerna i sällskapet är Annalenas 97-åriga granne, som hon dagligen besöker och hjälper med vardagliga bestyr men även ser som en nära vän att dela livets väsentligheter med.
-Blir jag som henne när jag själv är gammal, då är det inga bekymmer. Jag funderar en hel del på vem jag kommer att ha att prata med när jag blir äldre. Jag hoppas att det finns någon som är som jag då, skrattar Annalena samtidigt som hon plockar undan kaffekopparna, insisterar att få bjuda på hembakad kaka – och avslutar med att dela ut en av sina berömda varma kramar.
-Kramar kan man inte få för många av.


Jag är Anna-Lena Dunder
Ålder: 51 år
Bor: Österängen
Gör: Leder olika sociala aktiviteter på Österängskyrkan, b la stickcafé och fredagscafé.
Vad är Gud för dig? Trygghet.
Vad tror du på? Gud.
Vad driver dig? Hoppet och glädjen.

Här är vi

@svenskakyrkanjkpg